jag har insett att ensamheten inte är så fin alls som den ser ut. för visst kan det se sådär nästan fint ut på film när dom sitter där i sina lägenheter, lyssnar på sorgsen musik och ser lite halvmiserabla ut? det tycker iallafall jag. lyssna på kent i min ensamhet, dricka något till och bara sitta. men inte alls, ensamheten är inte alls fin, bara tom, innehållslös. för jag testade, gick ner vid havet, rökte några ciggaretter men fann inte lugnet. behovet av att ständigt ha kontakt med någon är en känsla av besatthet. att aldrig vara ensam. aldrig bli lämnad. aldrig. aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar