hörde jag Coldplay?

Glöm förra inlägget, för vet ni? efter att ha gråtit till den här videon så känns allt så mycket lättare. jag vet ju att jag vågar, så vad håller mig tillbaka? nu är det min tur att chansa, våga, vinna, lyckas och minst sagt leva. och snart är det min tur att stå där bland tusentals Coldplay fans och sjunga med i fix you.


22 augusti, see you soon Coldplay!

now we are free

varje gång Enya sjunger biter något tag i mig. rädslan, ångern och mitt samvete. hennes röst får mig påmind om framtiden. jag kopplar ihop framtiden med rädslan, rädslan om att inte vara lika lycklig som nu. rädslan om att aldrig våga chansa och vinna, utan enbart misslyckas. förlora.

now we are free.

trots att det finns 9 miljoner människor i Sverige och de faktum att det finns 90 tusen sådana i Helsingborg kan jag inte undgå från att ibland känna mig ensam. just nu behöver jag en arm att luta mig på, en famn att gråta ut i, och någon som skriver mina arbeten.

så, var är du mr Brightside?

beloved never dies

och som varje vårtermin börjar dra ihop sig, sitter jag alltid här med Mr Ångest vid min sida som biter tag i mig och påminner mig om min studiemotivation. kanske vore en bitch-slap på kinden inte helt fel? regnet duggar på fönsterblecket och jag tänker över allt jag gjort fel och att jag inte alls är komplex. inte ens nära. men kanske är våra misstag det som bestämmer vårt öde. för utan dem, vad skulle då forma våra liv? och om vi inte lär oss utav det vi gör fel, hur ska vi då bli förälskade, ta studenten, leva eller rent av vara dom vi är idag. och som de sista gröna knopparna slog ut, så växlar årstider, byggnader blir nya, folk flyttar, skolor läggs ner och påvar dör. människor kommer in i våra liv och försvinner lika snabbt igen. men det som är plåster på såren är att veta att dem man älskar och ibland tar förgivet finns alltid i ditt hjärta.

One King

Just follow the heart

idag har jag inte mycket att säga, mer än det här.

händelser faller i glömska. påvar dör, bussar bytar utseende, skolor läggs ner, u2 fortsätter att vara världens bästa band, fredagen den 13:e är fortfarande en otursdag, ungdomar klassas som drägg, vandalism befinner sig precis utanför dörren och vad mer bjuder vardagen på? men jag, jag fortsätter i den väg jag länge gått. jag är din, i din famn så länge du finns.

anna winck trettionde augusti tvåtusenåtta helsingborg.

New York I love You

jag har blivit allt sämre på att skriva på sista tiden och tankarna om att avrunda bloggen för gott har aldrig varit så starka. jag har under hela tiden som jag skrivit hållt mig hårt i kragen för att inte bli borttappad i stora bloggvärlden, och bli en i mängden. jag tog mig en funderare och åkte en biltur, såg mig runt om i Skåne och vidgade mina vyer. aldrig tidigare har jag sett mitt eget hus, finaste villevillekulla passera så fort. utanför bilrutan kändes världen på väg till total kollaps medans allt innanför glaset stod stilla. när regnet slog som mest tänkte jag, tänk om, jag har ju faktiskt under denna tiden hållt mig i tyglarna och klarat mig undan träsket. så varför inte?

och vet ni vad? när jag stod där utanför bilen, ute i vida världen, med dyblött hår tänkte jag om och kom fram till you cant fight fate.


ps. i will always be the boring name. dont you think?

att vara bitter

det är dags att för mig att ta tag i sådant som lätt försummas, börja leva fullt ut, precis som jag vill. faktum är att när varenda regndroppe träffar marken, dränks mina celler allt mer i ett obehag. och jag kan inte undgå från att fråga,

när är det min tur?

idag när jag cyklade kom ösregnet. det var som en lättnad när regnet porlade ner för kinderna och håret. jag och världen blev ett. också hade jag räddat den, bara sådär liksom. regnet som föll på mina nakna händer blev som tillfälliga tatueringar som ständigt blev nya. fint tycker jag. jag stannade under ett skjul och kröp intill väggen samtidigt som jag bara var, och tänkte på sånt jag saknar trots att jag aldrig haft det i min tillvaro, men som ändå brutit ner mig bit för bit. idag blev allt helt.


idag är världen öppen, finally.

and every day you wish it away

fröken söt

by me

klockan har precis hoppat över 11 snåret och jag sitter här med en smoothie i handen och ser hur blåsten rånar blommor från äppelträdet. jag har redan powerwalkat ner till la stada och fyndat en söt klänning som ska få pryda min solkyssta kropp till sommaren. fab!

nu: desperata hemma fruar.

löv it!

numera har jag haft ovanligt få bad-hair-days, hejaheja! och som alltid har jag världens finaste hundis och solnedgång! :*