vejdens/besta/kompi

och som med vilken resa som helst, så är den du reser med viktigare än själva resmålet.

SAVNERMINMYSI.

DONTREALLYKNOW.

ibland känns det som att smärtan är min enda påminnelse om att du faktiskt existerat. funnits. varit. jag vet inte. jag vet faktiskt inte. 

TJA.

det sägs ofta att människor oavsett sanningen, ser vad det vill se.

ETT ÅR SENARE.

också har återigen ett år passerat och jag sitter återigen och smuttar på julmusten.  20 år Anna Winck. var tog tiden vägen egentligen? vad har hänt? så mycket. jävligt mycket. har sett så mycket, upplevt så fantastiska och hemska saker att jag egentligen inte vet vad. men det är med handen på hjärtat jag kan säga att jag är riktigt lycklig. för första gången på väldigt länge. genuin lycka. asien, kärleken till Helsingborg när man återvände, hatet till Helsingborg efter 2 veckor hemma. längtan efter götet. lyckan i götet. äh, kärlek, kram, peace, puss och godnatt! 

INITTOWINIT.

minns hur jag gått och varit så jävla ängslig så många månader. minns känslan att det kändes som att allt var påväg mot ett slut. inte en början. inte något nytt. det kändes bara som att allt slutade. boken började liksom dra ihop sig och för en gångs skull få ett slut. men jag kan inte känna den känslan längre. bara minnas den. obehaget. rädslan. ovissheten. men känslan av slut har bytts ut mot förväntan. för livet slutar aldrig överraska en. det finns så mycket möjligheter och chanser att jag inte vet vad. man får bara inte missa dom. för jag vill göra allt. vill vinna allt. och jag vill göra det nu. 

thank you götlaborg, gooooodnight!. 

hördejagKENT?

också lyssnar jag på Kent och påminns av saker som jag inte vill bli påmind av. men det är något med Kent, som ständigt bryter ner alla mina murar. får mig att känna, minnas, tänka, även fast jag inte vill. kan inte hjälpa det. skyller på Kent. Kent. Kent. Kent. Kentagon?. Finaste Kent.

så Götlaborg blev det alltså.

älskart.

ONELASTTIME.

när man inser att man gör allt för en sista gång i sitt hem blir allting helt plötsligt sorgligt. bäddade med rena lakan i sängen och blev rörd för att det var sista gången jag trädde på örngotten på mina kuddar i mitt tonårsrum. och ändå avskyr jag att bädda sängen. blev litet ledsen innan när jag stod och bakade bullar och tänkte att det var för sista gången. kom på sen att jag aldrig någonsin har bakat bullar förut. så det var väl en första o sista gång. vafan händer med mig? är jag verkligen så hemmakär eller är jag sjuk i huvudet? 

NÄRMANINTEMINNS.

sitter på golvet, håller ett fotografi av Pappa, Mamma, Amelie och mig. det är nyårsafton, eller det är de iallafall vad som står på baksidan av fotografiet. nyår -99. pappas sista nyår. försöker minnas kvällen. vad vi pratade om. maten. gästerna. jag och Amelie skulle bergis få varsitt glas pommac innan maten. då var det fest. då var det ett nytt år som skulle komma. party. jag blir sittandes på golvet med fotografiet i handen och blir litet ledsen när jag tänker på att bilden är de enda bevis jag har på att händelsen faktiskt har hänt. att vi stått där alla tillsammans, hela familjen, lyckliga. funnits. existerat. pappa visserligen sjuk men ändå levande. alla. en kvadrat som nästa år skulle bli en trekant. allt känns långt borta. känns som det aldrig hänt. försöker minnas. vill minnas. har förträngt. försöker. lycka. skratt. pommac. fyverkerier. försöker minnas men minns inte.

ATTFLYTTAHEMIFRÅN.

också sitter man där i sitt tonårsrum. livrädd. stearinljusen brinner och Jeff Buckley sjunger Hallelujah. som så många gånger förr. man ska hålla på traditionerna som Staffan en gång sa. jag sitter och tänker att det är en ynka vecka kvar tills jag lämnar Helsingborg. och jag som så länge längtat. men så står man där med tvättmedel och bomullpads samt diverse artiklar som ska fylla ens egna badrumskåp i sin egna lägenhet och längtan byts ut mot rädsla. rädslan för att inte vara redo. rädslan för att vakna upp när jag är 26 och känna att jag flyttade hemifrån för tidigt. ja, jag älskar min mamma mer än alla glassar i hela världen och är äckligt hemmakär. för hem kommer alltid att vara hem. och det är något som aldrig kommer förändras. 

VADHÄNDEMEDOPTIMISTEN?

jag trodde aldrig Jonas Gardell när han en gång skrev, förr eller senare faller allt. antog att han hade bråkat med Mark eller nått skit. en pessimist.  men jo, nu tror jag honom. förr eller senare faller allt. det spelar ingen roll om man slått knut, spikat 100 spikar i en bräda. för det kommer alltid vara någon spik som man slått in fel, så förr eller senare faller allt. livet är som ett plockepinn, och drar man i fel pinne så kan hela skiten rasa. falla. det spelar ingen roll hur mycket folk kämpar för att saker och ting ska hålla. för förr eller senare faller allt. inget är för givet. optimisten inom mig som jag trodde att jag skulle leva med förevigt. han har fallit. borta. tro inte, ännu mindre hoppas. för de blir sällan som man tänkt sig. och ni där ute som fått era drömmar att gå i uppfyllelse, tja, jag kan inte säga något annat än grattis.

ICECREAMANDPONIES.

SOFTILERARMEDSANDY.

ÄÄÄH

EN BÖRJAN.

tanken på att börja på något nytt, vända blad och starta ett nytt kapitel plågar mig samtidigt som det är någon slags spännande känsla. ingen tid för att fega ur nu, för nu börjar vi. samtidigt som rädslan krockar med nyfikenheten så tänker jag att man är faktiskt aldrig för gammal för att börja något nytt.

man kan inte göra något ogjort, men man kan alltid avsluta, förbättra och börja om.

och som så många gånger förr, DELETED.

NEVER GOING BACK.

när man har blivit den man aldrig trodde man skulle bli, så är det svårt att hitta tillbaka till en man en gång var.

SALTVATTENHÅR IS ALL I NEED.

POOF.POOF.SMACK.

hur många smällar klarar en människa egentligen innan kroppen säger stopp, finito, nu får det vara nog? för efter varje smäll, så lovar man sig själv varje gång att denna gången var den sista. och ändå så går man alltid tillbaka för att hämta mer. som om smärtan vore någon slags underhållande känsla. någon slags garanti på att man faktiskt känner. lever. så, hur vet vi när slut är slut?

WHATSUPWITHDAT?

för hur långt man än kommit så är det alltid längre kvar.

PEPSIBITCH.

WHATSUPWITHDAT?

sitter och tänker på att inget är som förut. och det är väl så det är, inget är som förut samtidigt som allt är som det alltid har varit.

MALAYA MIN MAYA.

ATT WHAT?

när man en gång var redo att lämna det man så länge längtat att komma ifrån. nu vet jag inte längre. att vantrivas rimmar illa med att jag inte riktigt vet vad jag vill. är latheten så stor att jag helt enkelt inte ens orkar tänka på om jag faktiskt trivs? ibland undrar jag. det kan ni vara säkra på att jag gör iallafall.

TIME IS ?-...

Tvn sänder 42 sätt att döda Hitler och jag tänker att dom är sent ute. eller har dom äntligen uppfinnit tidsmaskien? samtidigt som jag tänker att dom är sent ute, så tänker jag på andra förseningar. vi kan ha en försenad inlämning i ett ämne och inte bry oss det minsta samtidigt som en försenad mens kan få en att känna 10 års ångest på samma gång. en försenad buss får oss att hata skånetrafiken mer än vad vi redan gör. så bra med tid och datum eller rent ut sagt bullshit?

???????

vad är det egentligen som driver oss framåt? längtan? i hopp om att allt förr eller senare kommer bli lättare. bättre. och till den dagen anländer, kan jag inte undgå från att undra, kommer vi någonsin sluta längta?

JA,MENUTANDIG?VADÅ?