pappa

klockan är 00.05 och jag är rastlös, som vanligt då.jag är väldigt osäker i mig själv och det beror
på en stor ändring som förändrade hela mitt liv.man kan säga att mitt liv "slutade" när jag var 8 år.
allt som var roligt avtog då och jag fick en helt ny syn på livet.en mycket mer negativ sida, som jag i och
för sig inte visar inför mina vänner och familj, jag håller nog ganska mycket inom mig,
vilket gör att allt brister ut ibland.
idag är en sån dag.
idag är jag inte alls pepp, bara sur men mest ledsen.jag måste vara positiv, det hade min pappa velat
och jag lever för att göra honom stolt.jag vet nog inte hur svårt och illa detta tagit på mig för att förlora min pappa har gett mig mentala ärr som aldrig kommer försvinna. jag vill inte glömma men jag måste börja om
för det har jag nog aldrig gjort ordentligt..jag måste lägga den onda bakom mig för jag kan inte ändra på det förflutna.men jag önskar dig var kväll att du har det bra, för jag har ingen aning om var du är.
jag kom ihåg att vi alltid knöt händerna på kvällen och läste bönen "gud som haver barnen kär"
jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar dig, och jag kan inte beskriva min avsky till sjukdomen
cancer.jag vill leva om mitt liv, få rätt på saker få leva med dig och ta vara på det.
jag kan inget annat säga än att jag saknar dig.
Pappa