nu sitter jag här vid fönstret, dimman som just hängt tungt runt villevillekulla har nu blivit sol. fina fina solen. jag känner mig en aning osäker och rädd om jag ska våga mig låta öppna mitt fönster. andas in Helsingborgs luft och låta mig bli förgiftad. men nu ligger sanningen och skaver och jag kan inget annat än att bli litet förvånad. min egen dimma tycks ha försvunnit samtidigt som jag börjat acceptera Helsingborg på en ny level. för när det kommer till Helsingborg, varför är vi alltid så osäkra? och beror det på att vi bor här? det är dags att rädda världen säger jag, och ställer mitt fönster på glänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar