efter krigstid ser allt hemskt ut. stökigt, oklart, humörsvängningarna vill inte hänga med och en känsla av ånger äter upp en inifrån. idag tänker jag inte göra något annat än att låta Kent sjunga tills högtalarna går sönder. skrika lite. göra några dramatiska moves och bara vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar