det är med en mättad mage jag sitter framför datorn. mamma gjorde sin lasange så som bara hon kan, med en god sallad till. innan dess gick jag en sväng bort till min gamla skola, om så vill kalla. jag slutade där trots allt bara för 2 veckor sedan. anyway! -jag satte mig på en av baracktrapporna medans solstrålarna kittlade mig i nacken. jag såg på, när två småpojkar spelade boll. och avundades som bara den. för hur simpelt var inte livet på den tiden?
jag hade nog inte mött en enda motgång när jag var i den åldern. isåfall var det att jag glömt mina teckningar för dagen på dagis, eller skrapat knät på asfalten ute på gatan där vi lekte. jag amelie philippa sandra, det var vi oslagbara fyran. det var vi som sprang fram och tillbaka mellan radhusen och det var vi som gjorde rollerna i spice girls som bäst. tills jag fyllde åtta år och mitt liv tog en stor förändring. för mitt liv skulle aldrig bli desamma igen.
när jag nu satt där ikväll på barack trappan så ställde jag mig en av livets stora frågor: vad är livet värt? jag ska inte låta negativ, fast jag egentligen har all rätt till att vara. men när jag satt där och filosoferade insåg jag att det är inte mycket här i livet som gjort mig lycklig. alla de nätter man legat sömnlös och önskat att nästa morgon ska pappa sitta vid köksbordet och le vänligt och önska mig godmorgon. ge mig en stor kram och en puss på kinden. men ett sådant mirakel skulle då aldrig inträffa. jag måste inse att jag kan inte leva kvar i de liv som jag gjorde när jag var åtta år. när kudden blev våt var kväll. jag ska inte vara miss miserable mer. no more, slut, poff, borta, gone! för den tiden måste passera någon gång, men inte idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar