<3

Jag satte på mysmusiken på systers ipod, grävde i gamla lådor där jag fann min stora saknad.
jag blev helt paralyserad av att titta på foton, skrivböcker och annan nostalgi. när jag satt där helt förlamad, rotade bland mina bilder, kom pappa upp. vips och så log han där på fotografiet. log med hela ansiktet eftersom han med sitt leende dolde sin sjukdom, sin smärta och sin svaghet. jag kunde inte låta bli att bli ett stycke rörd, och det är väl inte fel? jag kollade i mina skolböcker från 2:an. en mening löd såhär: idag var jag på sjukhuset hos pappa. jag menar, tänk att jag ens ska behöva skriva så. pappa ska inte ligga på sjukhuset, pappa ska vara hemma. inte under en gravsten, inte under någonting! då slog det mig att vi kommer snart flytta, jag kommer få lämna ifrån mig mina minnen i detta hus, pappa som har till och med försvunnit ur min åsyn i detta hus. alla läkare som varit här hemma, lett åt mig och amelie, göra oss glada. jag beundrar min pappa, något helt otroligt. hur du kämpade igenom två år med en tung börda över din kropp. som gjort din papparoll under så lång tid av perfektion utan några som helst brister. för hur bra tror ni man mår när man tappar sitt hår, att man blir så smal så man knappt kan resa sig och trots denna skit så ler man åt sina barn, sin hustru och kämpar sig igenom dagar bara för att få vara med oss. åh vad jag älskar dig pappa. fortfarande så himla mycket, och jag kommer alltid, alltid göra.