också åker jag på den igen, eller rättare sagt mitt humör fastnar i banan och dras motvilligt ner i störtbacken. från en början sitter jag bekvämt i en tygstol, följer med strömmen och upp i spåret far jag. när jag kommit upp på toppen av högsta möjliga l y c k a är det något som faller, stolen i berg och dalbanan fortsätter med banan och jag störtar i en 70 graders backe rakt ner på trä. utan att någon som helst ser. varje gång jag gör så här blir det allt hårdare att ta sig upp för den stege som bryts ner. numera har jag inte någon stol att sitta bekvämt i för att luta sig tillbaka och kunna säga att, fy vad bra jag mår. för varje gång jag andas ut efter en kris och bestämmer mig för att starta på ny kula, öppnar sig en avgrund och jag faller handlöst ner och varje gång jag faller frågar jag mig ständigt hur många gånger till, jag ska behöva falla, innan jag ska få vara okej.
life in technicolor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar