my destiny.

här sitter jag, lite rörd och skriver mitt sp-intro arbete. för er som inte vet så skriver jag om bearbetning av sorg och syftar främst på cancer med tanke på att min pappa avlidit i cancer. jag har nästan tyckt det känns en del obehagligt att läsa om bearbetning av sorg, med tanke på att jag finner mig själv i varje mening. det här är jag dom skriver om, det är jag. men nej, detta är normalt. detta är sorg. det är såhär en människa ska reagera. och det känns så himla lätt nu på ett sätt, för nu vet jag att det är rätt. eller inte rätt. för rätt hade det varit om pappa suttit bredvid mig nu och hjälpt mig att skriva mitt arbete.