idag när jag cyklade kom ösregnet. det var som en lättnad när regnet porlade ner för kinderna och håret. jag och världen blev ett. också hade jag räddat den, bara sådär liksom. regnet som föll på mina nakna händer blev som tillfälliga tatueringar som ständigt blev nya. fint tycker jag. jag stannade under ett skjul och kröp intill väggen samtidigt som jag bara var, och tänkte på sånt jag saknar trots att jag aldrig haft det i min tillvaro, men som ändå brutit ner mig bit för bit. idag blev allt helt.


idag är världen öppen, finally.