jag har blivit allt sämre på att skriva på sista tiden och tankarna om att avrunda bloggen för gott har aldrig varit så starka. jag har under hela tiden som jag skrivit hållt mig hårt i kragen för att inte bli borttappad i stora bloggvärlden, och bli en i mängden. jag tog mig en funderare och åkte en biltur, såg mig runt om i Skåne och vidgade mina vyer. aldrig tidigare har jag sett mitt eget hus, finaste villevillekulla passera så fort. utanför bilrutan kändes världen på väg till total kollaps medans allt innanför glaset stod stilla. när regnet slog som mest tänkte jag, tänk om, jag har ju faktiskt under denna tiden hållt mig i tyglarna och klarat mig undan träsket. så varför inte?

och vet ni vad? när jag stod där utanför bilen, ute i vida världen, med dyblött hår tänkte jag om och kom fram till you cant fight fate.


ps. i will always be the boring name. dont you think?