förstås jag är en fighter, slutar aldrig slåss
det är mörkt som i graven utomhus och ändå är klockan bara nio. jag är skrivsugen och känner endast för att skriva av mig. jag vill göra något storartat som att hoppa från ett höghus rakt ner på asfalt. det är en sak som en idiot skulle göra, men vill man komma i kontakt med omvärlden så är det vad jag kallar storartat. för idag känns det som jag bär hela världen på mina axlar, och världen hänger på mig. och det enda jag kan komma på är att dyka rakt ner i betong. watch out, anna is here. jag har en tendens till att låta som om jag vore underlig, märkvärdig och lite bisarr, men hey bättre är väl det än att bara vara en utav helsingborgs uttjatade personer?
ändå kan jag inte sätta sätta fingret på varför det känns som att världen rasat framför mina fötter, för idag jag har unnat mig både en ny tröja och tio minuter hos fejksolen. till och med färgade jag mina ögonfransar, jag var liksom bara vara. skönt va? tja, de sist nämda skönt va borde egentligen varit behagligt om jag låtit mig själv koppla av. men hur lätt är det när världens 7 världsdelar spridit sig över min kropp? jag kanske har fel, i guess. godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar