att tappa sin glans och falla ner i ett träsk som man under hela sin livstid försökt att komma upp ur känns numera lönlöst och näst in till värdelöst. men alla vet ju att trampa på våtmark är som att gå på löpband utan att komma någon vart. i mitt träsk är det annorlunda, då har omgivningen slutat att trampa, slutat att försöka och deras strävan har blivit till att knuffa tillbaka mig och strunta i att plocka upp mig ur mitt träsk. kanske vet jag nu hur det känns att förtjäna att ligga under lera.
release me
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar