jag får en känsla av att vilja skrika och gråta på samma gång. det är som att mitt humör hänger på en skör tråd och jag tänker att min mamma är den modigaste i hela världen som vågade föda mig och Amelie. nu ska jag strax sluta filosofera och ta tag i mig själv för att dutta lite id smink i ansiktet. jag ska nämligen på statsteatern ikväll med familj och släkt.
vi hörs sen!
vi hörs sen!
1 kommentar:
diggar din blogg :)
Skicka en kommentar